En värdig ålderdom
Kolumn i tidningen Västra Nyland 23.4.2021
Ett känt recept för privatiseringar lyder: underresursera, se till att saker inte fungerar, varpå folk blir arga, och för sedan över verksamheten till privata sidan som om det vore en lösning på problemet. Så har det i stor utsträckning gått med äldreomsorgen i Finland. Den skulle behöva en miljard euro till för att hålla nordisk nivå. Samtidigt har den privatiserats i betydligt större utsträckning än hos våra nordiska grannar.
De tio senaste åren har skandaler kring vårdbolag med jämna mellanrum skapat rubriker om vanvård och beskyllningar om aggressiv skatteplanering och ägarskap i skatteparadis. Försummelser har givetvis skett också då vården getts i offentlig regi, men de skatte-etiska problemen och vinstkravens svåra förenlighet med vårdansvar kom in i bilden först med privatiseringar.
För personalen som kämpar väl oavsett om arbetsgivaren är en kommun eller ett företag är situationen otacksam. Vi är i en nedåtspiral då äldreomsorgen beviljats för lite pengar, vilket gör jobbet tyngre, vilket ytterligare förvärrar bristen på personal. Eftersom antalet finländare över 75 år växer markant detta årtionde är frågan akut. Och visst pågår en viktig utveckling vad gäller vård- och boendeformer för äldre, men vi måste också lägga i en ny växel.
Regeringen Marins efterlängtade beslut om vårdardimensionering är ett viktigt steg mot högre kvalitet i äldreomsorgen. Lagen har tagit steget från rekommendation till bindande krav som höjs upp till 0,7 anställda per klient från och med april 2023. Syftet är att säkerställa att klienterna får högklassiga tjänster som möjliggör ett värdigt och meningsfullt liv. Förverkligandet kräver att det också finns personal att tillgå (4 400 fler) och att de trivs med jobbet. Samtidigt måste vi trygga tillräcklig hemvård och stödja närståendevårdare bättre.
Generellt sett har kommunerna inte haft råd att investera tillräckligt i egna utrymmen. Därför har de hamnat i ett dåligt förhandlingsläge gentemot växande vårdjättar. Det högaktuella fallet Villa Pentby och hur Attendo och fastighetsägaren behandlat Raseborgs stad är ett talande och sorgligt exempel.
Det finns givetvis privatiseringar som blivit vinn-vinn-situationer. Och då kommunerna inte investerat tillräckligt i utrymmen som fyller lagens krav har det ibland varit en salig räddning att privata aktörer har gjort det. I praktiken har det offentliga ändå så att säga blivit till en hyresgäst istället för att vara husägaren, vilket vore bättre i längden - om huset förvaltas väl.
Prisjämförelser är svåra i sammanhanget. Det är krävande att mäta in det växande behovet av upphandlingskunnande och effektiv övervakning. Grundproblemet är att sann tillit saknas. Förtroendet är aldrig starkare än de finstilta detaljerna i avtalen. Det är en osympatisk grund att bygga omsorgen på. Det övergripande ansvaret kan nämligen aldrig utlokaliseras.
En bra och trygg vardag är allas rättighet. Även om det kräver mer resurser måste vi säkerställa ett värdigt åldrande för alla.
Johan Kvarnström