Lågt att skratta med saxar då fattiga blir fattigare
Västra Nyland 28.3.2024
Lågt att skratta med saxar då fattiga blir fattigare
Nästa vecka träder ytterligare ett par av regeringens nedskärningar i kraft och drabbar en halv miljon finländare. Det handlar om att många får sänkt eller indraget bostadsbidrag samtidigt som arbetslöshetsersättningens barntillägg försvinner. Staten sparar på kort sikt, men utslagning och ojämlikhet kan bli dyrare i längden. Att allt fler blir beroende av utkomststöd, det mest byråkratiska och passiverande stöd vi har, är också problematiskt och strider mot regeringens egna målsättningar. Dessvärre är detta bara början.
Redan innan vårens förhandlingar om fler anpassningsåtgärder står det klart att bland annat den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen minskar markant om regeringens proposition med en snabb gradering förverkligas. Oavsett vad vi tycker om de här sätten att anpassa ekonomin borde vi över alla gränser vara eniga om en sak: att beslut som drabbar folk i utsatt position i varje fall inte borde göras med ett leende och sax i hand som sannfinländarna med finansminister Purra i spetsen valt att göra på sociala medier. Skämt med skärbräde är inte något bättre. Sådan känslokall arrogans borde folkvalda ha vett att låta bli. Men så förespråkar de också en politik utan empati. En sådan här regeringskoalition tycker jag fortsättningsvis att SFP borde fälla. Det handlar inte bara om den förda politiken utan också om hur vår politiska kultur förändras och försämras.
Vi måste värna om medkänslan och medmänniskan. När vi i riksdagen diskuterade försämringen av den inkomstrelaterade arbetslöshetsersättningen inledde jag med att tala om känslor, om hur det kan kännas att mista jobbet. Inte för att känslor ska styra beslutsfattandet, utan för att vi i den makroekonomiska diskussionen inte får bli fjärmade från folkets vardag och verklighet. Att bli arbetslös kan vara obehagligt. Alla har faktiskt inte kunnat samla ihop ett sparkapital, vilket regeringen verkar tro då den beslöt öka antalet självriskdagar. Alla hittar inte direkt ett heltidsjobb, vilket regeringen verkar tro då skyddsandelen som gjort det lätt för arbetssökande att få in en fot i arbetslivet slopas.
Regeringens förslag för oss bort från den nordiska välfärdsmodellen. De övriga länderna har högre ersättningar, men klarar sig ändå bättre, vilket i sig borde vara ett bevis på att stödnivån inte är problemet hos oss. Med en sundare arbetslivskultur och färre som blir arbetsoförmögna skulle samhället gynnas storligen.
I teorin visar beräkningar förstås att ju mer stöden minskar desto mer höjs sysselsättningen. Därför kan högern alltid skryta med att siffrorna visar att deras politik minsann skapar fler jobb. Men i praktiken fungerar det inte så att till exempel de byggarbetare som nu mist jobbet får arbete igen därför att arbetslöshetspengen krymper. I praktiken är det inte länder utan socialskydd som har högst sysselsättning och klarar sig bäst på relevanta sätt. Tvärtom är det ofta våra nordiska välfärdsstater som är högst på sådana listor.
Regeringen motiverar sin linje med alternativlöshet, att ekonomin är så dålig att den nu valda vägen är oundviklig. Flera av oppositionens skuggbudgetar visade redan ändå att det går att göra en anpassning rättvisare och samtidigt ta mindre lån. Hur högern än vrider och vänder på frågan är det i dessa tider till exempel inte rättvist att sänka skatten för höginkomsttagare mest både i absoluta tal och procentuellt samtidigt som de som hankar sig fram får ännu fler hinder på sin väg.
Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg