ÅU-kolumn: Sista chansen för regeringen att tänka om
Åbo Underrättelser
April 2026
Sista chansen för regeringen att tänka om
Nästa vecka samlas regeringen Orpo till den så kallade ramrian, vilket är sista chansen för en omprioritering den här perioden. Allting tyder ändå på att envisheten håller i sig och att högern hellre håller fast vid skattesänkningar till välbärgade och storföretag än att slopa planerna på fler nedskärningar i social- och hälsovård eller att satsa på stöd till de hushåll som nu har det kämpigt. Att fattigdomen ökar till följd av regeringens val är huvudtemat i den interpellation som är veckans stora fråga i riksdagen. Dess kärna är att antalet “barn i låginkomstfamiljer beräknas öka med cirka 31 000 till följd av nedskärningarna” och att cirka en femtedel av barnen i dessa familjer upplever “att de inte får tillräckligt med mat hemma.”
Skattesänkningarna motiveras förstås som tillväxtåtgärder. Men säg det land med omfattande välfärd, jämlikhet och trygghet som har låg skattegrad och fungerande demokrati. Särskilt den planerade sänkningen av samfundsskatten på över 800 miljoner euro per år från och med 2027 får hård kritik av experter. Sänkningen av marginalskatten och slopandet av solidaritetsskatten innebär att de som tjänar över 9 000 euro per månad får klart störst skattesänkning, både i euro och procentuellt. Denna reform säger finansministern att betalar in sig själv, helt eller delvis över tid. Forskningen är dock allt annat än entydig på området. Det som däremot är säkert är att då låg- och medelinkomsttagare får mer pengar i handen så spenderas dessa med större sannolikhet, vilket stimulerar ekonomin och stärker folkets förtroende och framtidstro.
Jag är oenig med regeringen om flertalet av de strukturella reformerna denna period, från socialskydd till arbetslivspolitik. Men för resonemangets skull: även om regeringens reformer vore motiverade så är de misslyckade helt konjunkturpolitiskt. Resultaten talar sitt tydliga språk och kan inte skyllas på svåra omständigheter, även om sådana obestridligen föreligger.
Senast nu, i ljuset av resultaten och den nya kostnadskris som kriget i Mellanöstern fört med sig, borde regeringen göra en kursändring ens delvis. Till och med i regeringsleden höjs faktiskt röster till exempel för att återinföra skyddsdelarna i arbetslöshetsskyddet och bostadsbidraget, något som vi socialdemokrater sagt från dag ett. Nu behövs krafttag för att stävja långtidsarbetslöshet och ungdomsarbetslöshet. Sysselsättningssedeln till unga är välkommen, men otillräcklig till omfattningen.
De stigande bränslepriserna kräver riktade åtgärder, men ännu mer att vi frigör oss från det fossila beroendet. Högerpopulisterna borde inse att deras bensinpolitik blir bara en droppe i oljefatet då deras stora ledare föranleder en kostnadskris med sitt krig som strider mot folkrätten. Vad som på riktigt behövs för att stärka hushållen är en vital fackföreningsrörelse och en rättvis grön omställning som gör oss oberoende av fossila bränslen.
I och med att Finlands ekonomi är ansträngd betonas ofta att svängrummet i politiken är begränsat. De miljarder som vi i oppositionen skulle vilja prioritera annorlunda är ändå betydande, och därtill är det avgörande vilken politik som faktiskt fungerar, för att tackla fattigdom och arbetslöshet, för att skapa hållbar tillväxt. Faktum kvarstår att Finlands två stora ekonomiska utmaningar över tid gäller demografi och produktivitet. Vi bör alltså investera i utbildning och låta bli att strama åt vår redan stränga och delvis inhumana invandringspolitik.
Johan Kvarnström
Riksdagsledamot (SDP)
Raseborg