Tillgången till vård måste tryggas

Tillgången till vård måste tryggas

VN-kolumn, maj 2026

Sedan regeringen Orpo förlängde den lagstadgade vårdgarantin från två veckor till tre månader har tillgången till läkare försvagats. Istället för att korrigera detta misstag beslöt regeringen i vår att vårdavgifterna ska höjas markant, till nivåer som överstiger både nordisk och europeisk standard och riskerar höja tröskeln för att söka vård i ett tidigt skede. Högerns prioriteringar kan bli dyrare i längden.

Att tillgången till läkare har försvagats efter att vårdgarantin förlängdes är allvarligt. I sammanhanget bör dessutom beaktas att många välfärdsområden, inklusive Västra Nylands, frivilligt håller fast vid en två veckors vårdgaranti. Den dag då fler områden bedömer att de inte har råd med högre ambition än lagens minimikrav kommer tillgången alltså att vara ännu sämre. Att hålla fast vid striktare krav blir allt svårare de kommande åren i och med att regeringen fortsätter att göra nedskärningar i vården. De drabbar dessutom de nyländska välfärdsområdena, samt HUS allra mest. Med bättre vårdgaranti vore det dessutom lättare att införa egenläkarmodellen.

Ovanpå försämrad vårdgaranti kommer nu alltså avgiftshöjningar som är löjligt stora. Dels införs helt nya avgifter, dels höjs nuvarande avgifter med långt över 50 procent, en del till och med närmare 90 procent.

Att regeringen inte lyssnar på oss i oppositionen är en sak, men de borde hörsamma larm från exempelvis Läkarförbundet som säger bland annat så här i ett utlåtande: ”forskningsläget kring klientavgifter är exceptionellt samstämmigt: höjda avgifter minskar särskilt användningen av grundläggande och förebyggande tjänster, ökar fördröjningar i vården och förstärker hälsoskillnaderna.” Detta är precis vad som bör undvikas. Minister Rydman sade på riksdagens frågestund att höjda avgifter är tråkiga, men ett bättre alternativ än att skära i servicen. Men vi måste inte skära exakt så här mycket i den offentliga social- och hälsovården. Det finns alternativ.

Vi kunde styra kännbara summor från privat vård till offentliga. Vi kunde också inhibera de skattelättnader som går till höginkomsttagare och storföretag. Sett till summorna går en enorm del av skattelättnaderna den här perioden nämligen till de som tjänar över 7 000 euro per månad. I och med att olika skatteavdrag, som för arbetsrum och fackföreningsavgifter, slopas, blir många låg- och medelinkomsttagare i praktiken utan skattesänkning. Dessutom håller regeringen fast vid att från och med nästa år sänka samfundsskatten med över 800 miljoner euro per år trots att den redan är på en konkurrenskraftig nivå och trots att experter på bred front bedömt att sänkningen inte är en effektiv tillväxtåtgärd. I till exempel Danmark är samfundsskatten högre, och tillväxten ändå mångfaldig jämfört med i Finland.

Allra vettigast är förstås förebyggande arbete, och därför är regeringens nedskärningar där särskilt beklagliga.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg