—Livet—

Kom och gå i mina skor…

Jag är politiker med bakgrund inom journalistik och kultur. Men framför allt annat är jag familjefar – mitt i “rusningsåren”. Livets vägar - från en förlossningsavdelning i Ekenäs 1986 fram till denna exceptionella situation - har varit äventyrliga, fina, guppiga, smärtsamma och lärorika. Jag vågar påstå att de omfattar erfarenheter som gör mig till en mer empatisk beslutsfattare.

Uppväxten med mamma Birgit Kvarnström, psykolog och författare, som enda vårdnadshavare var trygg och fin. Samtidigt lade jag tidigt märke till att vi inte var direkt någon stereotypisk familj. Som förälder nummer två räknade jag min kära gudmor. Bland hemmets andra ständiga gäster fanns arbetare, utsatta med olika problem och starka kulturprofiler. Feminismen och litteraturen kom som med modersmjölken. Vi bodde alltid på hyra. En gång blev vi uppsagda. Jag spelade fotboll i Ekenäs IF, senare tennis i Ekenäs Tennisklubb. Lärde mig nyttiga saker i Österby FBK. Spelade tv-spel och försjönk i filmer.

Pappa Kalle Augustsson gjorde ständigt hjälpresor till krisdrabbade områden och berättade alltid spännande historier, sanna historier som också blottade världens skuggsidor. Via honom lärde jag känna många flyktingar och fick vänner för livet. En god vän sov över hos oss då problemen hemma blev för stora. “Hälsa din pappa att han ska sluta smuggla hit kurder, vi har tillräckligt av dem” sade en skolkamrat i lågstadiet en gång och jag kunde inte förstå hur det kunde vara fel att hjälpa förföljda familjer. Få saker gör mig så arg som rasism. Då jag hörde Latin Kings låt “Krossa rasismen” blev hiphop-musiken en annan av mina bästa vänner och jag började skriva låtar som liten, rim som fick allt mer innehåll med tiden.

I Ekenäs högstadieskola vaknade mitt intresse för historia, i Ekenäs gymnasium för filosofi. Efter studenten valde jag civiltjänst trots den positiva bild jag fått av försvarsmakten genom min morbror. Gandhi drog den gången längsta strået av influenserna på nattygsbordet och förde mig till Ekenäs museum. Sedan hände allt på en gång. 19 år, började rappa, blev pappa. Tog ansvar.  Åkte kustbanan i riktning mot Åbo och studier. Säsongsarbetade, körde traktor i Pojo, delade ut tidningar om nätterna i Karis och Ingå. Vände på slantar. Unga familjen prövades hårt av cancer.

Livet gick vidare. Låtar blev skivor. Jag gick från att dela ut tidningar till att skriva i dem (Västra Nyland och Hufvudstadsbladet) eller vara intervjuad själv som artist. Studier blev examen och en rad av visstidsanställningar. Kontot var tomt ibland. Det fanns anledning till både sorg- och glädjetårar med jämna mellanrum. Jag har sett människor omkring mig må dåligt, riktigt dåligt. Också sett drömmar förverkligas och lyckats med det själv. Jag har upplevt tacksamhet över välfärden, men också brister i systemet.

Det är en obeskrivligt stor ära att jag genom 4 219 röster i riksdagsvalet 2019 har plats i riksdagen. Jag är ödmjukt tacksam inför uppgifterna och ser mig som min mentor och föregångare Maarit Feldt-Ranta brukade säga som en länk i en lång kedja. Med respekt för institutionerna och arbetarrörelsens värderingar lovar jag göra mitt bästa. Gnistan finns där. Elden brinner.

För livet har matat min politiska hunger.