Finlandssvenska landsbygdsriksdagen

Jag hade glädjen att öppna den finlandssvenska landsbygdsriksdagen som i år hölls i Raseborg, den andra oktober 2026.

Bästa landsbygdsriksdag,

God morgon allesammans, trevligt att se er alla här.

Det är ju fantastiskt med en riksdag så här nära, på promenadavstånd hemifrån, det här kunde jag vänja mig vid.

Faktiskt glädjande att den Finlandssvenska landsbygdsriksdagen denna gång samlas i Västnyland och här i Raseborg. Ni är varmt välkomna och jag hoppas att ni ska trivas och få givande dagar här i nejden. Särskilt glad att ni har kultur och identitet som tema.

Jag är som sagt Johan Kvarnström, andra periodens riksdagsledamot, socialdemokrat, raseborgare, och stadsfullmäktiges ordförande här i staden. Här har vi så gott samarbete över partigränserna att vi har smidig arbetsfördelning med Thomas och han tar idag mer fasta på Raseborgsperspektivet.

Det här är ett nytt forum för mig, men utifrån diskussionerna här inlednignsvis ett lärorikt och fint sådant. Jag är ny också i riksdagens byanätverk.

Jag var största delen av september på den riksomfattande landsförsvarskursen och djupdök i frågor om totalsäkerhet. Det var verkligen givande, det enda problematika så här i efterhand var att det på var och varannan slide som visades under föreläsningarna stod begränsad användning. 

Men ett motto vågor jag utan tvekan dela med mig och jag tänker att det säkert passar landsbygdsriksdagen, nämligen följande: Samarbete är inte en dygd, det är ett måste.

Även ett måste kan vara någonting gott.

Vi märkte nog också alla hur givande det är att ha personliga kontakter med andra aktörer. Givetvis är det så att saker måste vara satta i system, organiserade, institutionaliserade, men de här systemen fungerar onekligen smidigare om man känner varandra. Om det finns en gemenskap. 

Gemenskapens betydelse blir mer uppenbar på landsbygden. Det blev en snygg åsnebrygga, men så upplevde jag det faktiskt då jag själv bodde så att säga på landet några år som ung vuxen.

Min uppfattning är att ju större stad, desto mindre är du dig själv som medmänniska och desto mer är du din titel, din yrkesroll, din status.

I huvudstaden är jag riksdagsledamot och förvisso här också, men här är jag för en bekant i matbutiken ändå till exempel Kvarnis från 8 D i högis. Eller Johan från 86:ornas juniorlag i fotboll. Eller han som gick i Österby FBK samtidigt eller något annat. Då suddas många gränser ut och gemenskap framträder. Då framträder också kulturens vitala roll - jag såg på programmet att ni ska diskutera den helheten, det blir garanterat givande.

Allt det här betyder inte att alla måste ha historia på orten. Då en sådan gemenskap finns kan den vara välkomnande och inkluderande, just för att gränserna har suddats ut.

Det går att vara ensam i massan, och tillhöra något fint så fort du har en vän eller god granne.

Nu händer det förstås att grannen flyttar bort. Urbaniseringen fortsätter trots att vi under pandemin såg en flyttriktning i andra riktningen. Det är ju en av de megatrender som Sitra har ringat in.

Den mest övergripande är klimatförändringarna som påverkar oss alla mer och snabbare än vi kankse inser. Och de påverkar också migration och tangerar nog urbaniseringen.

Distansarbetet är en faktor som ännu kan påverka mer. Multilokaliteten som följer likaså. Men detta till trots så är det ett faktum att urbaniseringen ännu pågår. Här i Västnyland ser vi till exempel att Esbo det här årtioendet har vuxit med mer än ett helt Raseborg i befolkningsmängd.

Men vad är landsbygd? Det vet ni bättre än jag, men det är något som andas både frihet och kamp, som därför föder gemenskap, tänker jag. Något positivt alltså. Gränsen mellan stad och landsbygd är ändå inte så skarp som i tv-programmet Stadi vs. Lande.

Sen är det en sak vad landsbygd är i folkmun, en annan vad det är i lagar och myndighetsdokument.

I landskapsplanen vill vi till exempel inte att hela Raseborg ska ha beteckningen landsbygd. Inte för att vi inte vore stolta över vår landsbygd utan för att det vore till vår nackdel för vår utveckling och det är bakvänt. Landsbygd borde inte ses som ett område med mindre utvecklingsbehov och mindre behov av satsningar på infrastruktur. Även på landsbygden är service viktig och potentialen stor.

Ur ett mer internationellt perspektiv är vi ju även här och nu på landsbygden. Och i Finland är nog kretsarna små överallt.

För den vanliga människans vardag infinner sig två frågor:

Vilken service finns på ett hurdant avstånd?

Hur långt är det till bb eller sjukhusjour?

Det är frågor där det spelar roll om servicen finns bakom en mur av rusningstrafik. Det går inte att se bara till kilometrar.

Jag har nu talat så här filosofiskt och fritt, det är fredag trots allt. Men ett par viktiga saker från riksdagen. Två i sammanhanget viktiga propositioner som är under behandling nu är områdesanvändningslagen och förnyelse av skärgårdslagen. Den förra har goda och sämre sidor som så att säga är under debatt, med skärgårdslagen finns en större konsensus. Där råder mindre dramatik, men viktigt med en tidsenlig lagstiftning på området.

I områdesanvändnignslagen så görs en del saker som tangerar planläggning och områdesutveckling mer effektivare och smidigare. Landskapsplanens roll minskar, på gott och ont. Markägarens ställning ser ut att stärkas en aning. Den kommunala byråkratiska bördan ser ut att öka en aning. Byggande av vindkraft och solenergi försvåras något, frågan är om det samtidigt kan ge ökad social acceptans.

Fast jag är kritisk till mycket av regeringens politik så var en givande sak i det här sammanhanget förstås fint att Kylävara - byarnas beredskap fick en miljon euro för lokal beredskap.

På tal om beredskap: jag slänger nu avslutningsvis ut en fråga som jag själv har grubblat på i tider då Rysslands avskyvärda anfallskrig mot Ukraina fortsätter: 

Det tangerar mer jordbruk som endast indirekt hör hit, men desto mer ekonomi och säkerhet som ju är de dominerande frågorna 

Ska vi fortsätta importera ammoniak från Ryssland? Vi kan göra egen, men det är dyrare. Vem betalar är förstås en fråga. Det gäller överlag hur vi som land och EU blir mer oberoende av vad någon Putin eller Trump hittar på där ute i världen. Sådant funderar jag på.

Mina tankar vandrar lätt till det globala. Men livet är lokalt och jag hittar nog tillbaka. Glad att ni har hittat hit, tack för ert engagemang för en levande landsbygd och aktiva byar. Samarbetsforum behövs verkligen i dessa tider, vi behöver mer dialog och måste lära av varandra. Jag önskar er lärorika dagar här! Tack!