ABL-kolumn: ”Fokusera på det positiva” duger inte som svar på arbetslöshetskrisen

”Fokusera på det positiva” duger inte som svar på arbetslöshetskrisen

Med EU:s högsta arbetslöshetsgrad ber regeringen oss att fokusera på det positiva - och med andra ord tala mindre om arbetslöshetskrisen. Högern borde göra tvärtom: sluta ringakta den pågående tragedin med hundratusentals människor utan jobb och istället tänka om och vidta nödvändiga åtgärder.

Tisdagens interpellationsdebatt om arbetslöshetskrisen visade tydligt hur olika inställning regering respektive opposition har i frågan. Regeringen Orpos svar byggde egentligen på tanken att de strukturella åtgärder som vidtagits denna period kommer att ge resultat i sinom tid. Det vill säga: folk ska nog få jobb bara ekonomin tar fart, vilket regeringen skapat förutsättningar för. Problemet är att det här synsättet blundar för att det behövs konjunkturella åtgärder här och nu. Dessutom bidrar regeringens prioriteringar till oro och osäkerhet i arbetslivet.

En arbetslöshetsgrad på hela 10,3 procent och nedskärningar i arbetslöshetsstödet - som för övrigt är lägre än i våra nordiska grannländer - är en giftig kombination.

I ett av mina anföranden i tisdags sade jag så här:

”Nu verkar den här regeringen tänka att problemet åtgärdas om stöden försvagas. Men folk är inte arbetslösa för att det är för lätt att leva på stöd. I så fall hade den här krisen blivit mindre i och med regeringens nedskärningar i arbetslöshetsstödet.

Men det har gått tvärtom, arbetslösheten har ökat. Människor är arbetslösa för att de blivit uppsagda och för att det inte finns jobb, för att antalet arbetssökande är mångfaldigt i förhållande till antalet lediga arbetstillfällen.”

De strukturella åtgärder som regeringen slår sig för bröstet med och säger att de äntligen blev av är för övrigt till stora delar bara försvagningar av arbetstagarorganisationernas ställning på arbetsmarknaden, försvagandet av en roll som varit central i det framgångsrika välfärdsbygget.

Regeringen når med största sannolikhet inte sin målsättning med 100 000 nya arbetstillfällen. Det är närapå omöjligt då resultatet just nu är långt på minus.

I debatten grep regeringen varje litet halmstrå för att lyfta fram ljusglimtar i ekonomin. De är små, men de finns lyckligtvis. Men de är ju inte ett bevis för att regeringen inte behöver göra mer för att lösa arbetslöshetskrisen och andra kriser vi nu möter. Stora bilden är fortsättningsvis att alla siffror lyser rött, från rekordantal konkurser till växande statsskuld som ökar onödigt mycket för att finansiera regeringens skattelättnader (av vilka vi godkänner bara de som riktar sig till låg- och medelinkomsttagare, en grupp som i praktiken blir utan lättnaderna på grund av regeringens övriga åtgärder som att slopa skatteavdraget för fackföreningsavgifter eller arbetsrum).

Därtill återupprepade de jargongen om att ekonomi också är psykologi och att vi därför inte ska ta fasta på det som är besvärligt utan istället fokusera på det positiva. Men människor är inte oroliga på grund av att oppositionen kritiserar regeringens misslyckade politik, de är oroliga för att människor blir uppsagda från såväl privata som offentliga sektorn och för att de som mister jobbet numera har ett sämre skyddsnät. Det är försvagat av regeringen, för att högern påstår att det är ekonomiskt nödvändigt, för att vi inte har råd med till exempel barntillägget i arbetslöshetsersättningen.

Men har vi faktiskt råd med en ökande barnfattigdom? Nej. Och ja, pengar finns nog även i högerpartiernas värld, så fort det gäller skattelättnader som främst gynnar de välbärgade. Att detta sipprar ned till alla är ett retoriskt starkt resonemang, men tyvärr fungerar det inte så. Det är inte ökande inkomstklyftor som skapar välfärd, tvärtom.

I debatten sade jag också så här:

“Att göra försvagningar i arbetslöshetsskyddet i sådana här tider skapar en rädsla för att mista jobbet, vilket helt naturligt leder till återhållsamhet som hämmar vår ekonomi. Det är rationellt att försöka spara ihop en större buffert om tiden präglas av uppsägningar.”

Att Sannfinländarna skyller arbetslöshetskrisen på invandring är förstås skamligt. Dessutom kan invandrarna inte göra rätt enligt sannfinländsk retorik. Om de är arbetslösa är de en börda och om de arbetar så har de tagit jobb av finländare. “Damned if you do, damned if you don't” alltså.

För sakens skull: invandrare är överrepresenterade i konjunkturkänsliga branscher, vilket syns i statistiken både då ekonomin går bra och då den går sämre. Att främst utlandsfödda nu vore arbetslösa stämmer helt enkelt inte. Att gruppen är överrepresenterad bland de nya arbetssökande är inte konstigt. Största gruppen är för övrigt ukrianare och att de indirekt beskylldes just den 24 februari var sorgligt.

Sannfinländarna bedyrade att de inte kritiserade människorna utan systemet som gör det för lätt att leva på stöd. För lätt att leva på stöd? Vilken verklighet lever de i? Hur täckas säga någonting sådant då de fattiga blir fattigare, hur täckas säga det samtidigt som regeringens nedskärningar i utkomststödet träder i kraft?

Lösningarna då? 

Stora bilden är förstås att vi behöver tillit och hållbar tillväxt och det är stora ord som måste backas upp av konkreti. SDP:s förslagslista är faktiskt lång även om högern försöker måla upp en bild av att vi inte har något alternativ att komma med. En mer balanserad arbetslivspolitik är en grund, en rättvisare anpassning av ekonomin en annan. Det här skulle påverka just den atmosfär och sinnesstämning som högern så gärna talar om. Med färre uppsagda inom offentliga sektorn vore läget garanterat mindre dystert. Utan mest skattelättnader till de som tjänar allra mest skulle det säkert finnas ett större förtroende för systemet. Vi tycker det är fel att slopa vuxenutbildningsstödet innan en ny modell är på plats, detsamma gäller alterneringsledigheten. Istället för lagförslaget om visstidsanställningar som riskerar leda till mer graviditetsdiskriminering så kan vi införa en skattegottgörelse för småföretags rekryteringar. Vi kan höja den nedre momsgränsen till 30 000 euro.

Sysselsättningssedlarna till unga är en av regeringens få åtgärder och givetvis en i sig god och välkommen åtgärd, men de införs enligt en onödigt byråkratisk och långsam modell och i alltför liten omfattning. Anslaget räcker endast till en ytterst liten bråkdel av de behövande. Och vi ska givetvis återinföra skyddsbeloppet, helst enligt en ny modell som kopplar det till sysselsättningsläget.

På onsdagen röstade vi om regeringens förtroende igen och jag röstade nej - igen. Finland måste kunna bättre. Finländarna förtjänar bättre.

Johan Kvarnström

Riksdagsledamot (SDP)

Raseborg