Tankar om regeringens budgetförslag för 2026

Den här veckan har vi i riksdagen fört remissdebatt om regeringens budgetförslag. Jag hade ett inlägg i den inledande debatten med korta anföranden och deltog sedan i de debatter som gällde mina utskott (miljö och trafik). Här nedan kan du läsa en aningen längre version av mitt längre inlägg om budgetförslaget. Jag höll det främst på finska, delvis på svenska, men här är en svensk utvidgad version av hela anförandet i bloggtextversion:

Regeringen Orpos budgetförslag för statsbudgeten 2026 ges i en tid av ekonomiska utmaningar som är allvarliga och svåra. Att arbetslöshetsgraden nu är hela 10 procent är ett tecken på detta.

Det finns en utbredd uppfattning om att vi inte bara kan spara oss till ekonomisk hållbarhet utan att vi behöver tillväxt för att få ekvationen att gå ihop över tid. För tillväxt behövs i sin tur förtroende och framtidstro. Med tillit kommer konsumtion och investeringar. Behovet av framåtanda får inte bli ett svepskäl för att sopa problem under mattan eller låta bli att kritisera regeringens politik. Tvärtom behöver vi en konstruktiv diskussion som inte duckar för realiteterna, men som för fram de olika alternativ som kommer från olika partier.

I budgetdebatten denna vecka upplever jag att en del röster på regeringssidan hellre vill tala om annat än regeringens budgetförslag. Å ena sidan efterlyses oppositionens alternativ, å andra sidan avfärdas alternativ som ansvarslöshet.

Oenigheten i finanspolitiken har ändå inte handlat så mycket om anpassningsbehovet som om hur en långsiktigt vettig och rättvis anpassning ska gå till.

Det här är regeringen Orpos tredje budgetförslag och läget är som sagt väldigt krävande nu. Jag har stärkts i uppfattningen att det hade varit klokt att hjälpa upp byggbranschen tidigare i perioden. Då hade läget antagligen varit lättare nu. Det som kostar på kort sikt kan gynna ekonomin redan på en medellång sikt.

I dessa tider stärks köpkraften lyckligtvis för en del, mycket tack vare löneförhöjningar. Detta sker alltså som resultat av förhandlingar på arbetsmarknaden. Det sker tack vare det system som regeringen motarbetar med sin fientliga inställning till fackföreningsrörelsen. Regeringens politik försvagar fackets verksamhetsförutsättningar och rubbar balansen mellan arbetsmarknadsparterna. Ett exempel handlar om att slopa skatteavdraget för medlemsavgifter i fackföreningar.

Då vi ser till helheten denna period så är den stora bilden den att de fattiga drabbas oskäligt hårt av dagens politik samtidigt som de rikaste blir rikare. Och medelklassen är av förståeliga skäl återhållsam. För vad händer egentligen? Statsministern säger att alla får skattelättnader. Ur ett snävt perspektiv är det sant. Men den vanliga löntagaren bryr sig om hur ekonomin påverkas i praktiken. Då det blir skattesanktion för de som hör till facket och skatteavdrag för arbetsrum slopas samtidigt som avgifter höjs blir många utan skattelättnad. Det är endast decilen med de som tjänar allra mest som garanterat får mycket mer reda pengar i handen.

Det är sant att en del reformer ger resultat först över tid. Men då regeringen vill göra det lättare att säga upp folk och öka visstidsanställningar så finns det en risk för att det skapar en osäkerhet som tär på den tillit som tillväxten nu skulle behöva. Folk ska inte beskyllas för att de sparar i tider då vi har den högsta arbetslöshetsgrad sedan mätningen inleddes på nuvarande sätt 2009, antagligen den högsta ända sedan 1998. Det är förståeligt att det finns en oro.

Vi behöver få tillväxten igång och samtidigt värna om att det blir en hållbar tillväxt. På ett väldigt allmänt plan vill jag konstatera att social och ekologisk hållbarhet behöver betonas starkare för långsiktig hållbarhet än vad nu är fallet med regeringens politik. Det är i det långa loppet även det ekonomiskt hållbara.

Ur det här perspektivet är jag kritisk till nedskärningarna från kulturen, inte minst filmbranschen. Jag är kritisk till att cykelförmånen avskaffas. Det är åtgärder som har konkret betydelse. Just för att det i sammanhanget handlar om relativt små summor borde det gå att hitta andra lösningar. Skattesänkningar för de välbärgade hör inte hemma i en tid av ekonomiska åtstramningar.

Vi vill att folk ska klara vardagen bättre. En minimal sänkning av momsen på mat är ändå enligt mig inte ett effektivt verktyg. Ingen medborgare gynnas av att ett paket rågbröd blir en cent billigare. Däremot minskar skatteintäkterna med en summa för vilken vi exempelvis kunde höja den undre gränsen för mervärdesskatt. Vi skulle också behöva mer pengar till Metso- och Helmiprogrammen samt skydd av vattendrag, och mycket annat.

Vi får inte tumma på satsningar på utbildning, forskning och utveckling. Vi får inte försumma inevsteringsbehovet i vår grundläggande infrastruktur. Därtill är vi i ett läge där kommunsektorn är i akut behov av bättre verksamhetsförutsättningar. Det är i kommunerna som en stor del av välfärden förverkligas. Nu underlättas kommunernas situation tyvärr inte.

Det är klart att ett förslag till statsbudget alltid är så omfattande att det förtjänar både ris och ros. Här finns givetvis också fina satsningar, men för tillit och välfärd behövs någonting mer, någonting annorlunda. Vi i SDP har fört fram alternativ och kommer att göra det igen, först i vår kommande skuggbudget och i sinom tid i andra dokument.

Sist men inte minst. I frågor om satsningar på säkerhet finns bred konsensus. Vi behöver ändå ännu mer fokus på hur olika satsningar stärker avskräckningen. Vi behöver en nyanserad debatt då det handlar om allt större summor i mångmiljardklassen år för år.